Tre veckor, två dagar
- Hej Stefanie, det är Jessica.
- Hej! Är du på väg någonstans?
- Jag är på väg till jobbet. Hade turen att få sovmorgon idag.
- Oj då! Börja veckan med sovmorgon lät ju inte illa. Men det får du vänja dig av med!
Jag fick jobbet. En fast heltidstjänst på ett trevligt kontor med 27 anställda. För det kan jag avvara några timmars morgonsömn.
När jag kom till jobbet den dagen sa jag upp mig, och det kändes inte helt dumt. Tyvärr kändes det inte helt dumt. Ägaren till butiken fattar dumma beslut som vänder all personal mot henne. Hon fattar beslut som gör att jag tycker synd om mina underbara kollegor som kommer att jobba kvar. Men det är skönt att få känna lite så. För jag har varit så rädd att andra känslor ska väga över. Jag älskar att jobba i butik. Jag kommer att sakna att stå där bakom kassan i lunchstressen och jobba bort kön, kund efter kund. Jag kommer att sakna att slå in paket på löpande band, att fronta böcker och att knappa ologiska snabbkoder som jag äntligen lärt mig utantill. (Stort kartongark i svart: 610090) Jag kommer att sakna alltihop.
Idag träffade jag tanten som inte hör och inte kan prata men ändå envisas med att berätta saker som jag inte förstår. Jag försöker att förstå,
- Är det frimärken du vill ha? Inte. Kuvert..?
Och sen, när jag har försäkrat mig om att det inte var något hon undrade över, förstått att hon bara ville berätta om något jag aldrig kommer att förstå, så lyssnar jag, suddar bort frågetecknet i pannan, ler och nickar. Jag ler för att hon ler, men också för att hon är en helt underbar människa. Hon ger inte upp. Förmodligen inser hon att jag inte förstår någonting av vad hon säger, men hon berättar i alla fall. Vi står där och kommunicerar med varandra, använder ord som inte finns, slickar frimärken och tejpar igen kuvert. Idag och många dagar före denna.
Jag kommer att sakna henne, den glömska tanten och gubben som kan mitt namn. Scrapbook-tjejen och tejpkvinnan, motorcykelmannen och Klas.Jag kommer att sakna samtalen och tålamodsprövningarna. Jag kommer att sakna mitt jobb. Men förhoppningsvis kommer jag inte att vilja komma tillbaka.
Det är tre veckor kvar nu. Tre veckor tills livet vänds bak och fram och upp och ner igen, och jag ser fram emot det. Tre veckor, två dagar.
- Hej! Är du på väg någonstans?
- Jag är på väg till jobbet. Hade turen att få sovmorgon idag.
- Oj då! Börja veckan med sovmorgon lät ju inte illa. Men det får du vänja dig av med!
Jag fick jobbet. En fast heltidstjänst på ett trevligt kontor med 27 anställda. För det kan jag avvara några timmars morgonsömn.
När jag kom till jobbet den dagen sa jag upp mig, och det kändes inte helt dumt. Tyvärr kändes det inte helt dumt. Ägaren till butiken fattar dumma beslut som vänder all personal mot henne. Hon fattar beslut som gör att jag tycker synd om mina underbara kollegor som kommer att jobba kvar. Men det är skönt att få känna lite så. För jag har varit så rädd att andra känslor ska väga över. Jag älskar att jobba i butik. Jag kommer att sakna att stå där bakom kassan i lunchstressen och jobba bort kön, kund efter kund. Jag kommer att sakna att slå in paket på löpande band, att fronta böcker och att knappa ologiska snabbkoder som jag äntligen lärt mig utantill. (Stort kartongark i svart: 610090) Jag kommer att sakna alltihop.
Idag träffade jag tanten som inte hör och inte kan prata men ändå envisas med att berätta saker som jag inte förstår. Jag försöker att förstå,
- Är det frimärken du vill ha? Inte. Kuvert..?
Och sen, när jag har försäkrat mig om att det inte var något hon undrade över, förstått att hon bara ville berätta om något jag aldrig kommer att förstå, så lyssnar jag, suddar bort frågetecknet i pannan, ler och nickar. Jag ler för att hon ler, men också för att hon är en helt underbar människa. Hon ger inte upp. Förmodligen inser hon att jag inte förstår någonting av vad hon säger, men hon berättar i alla fall. Vi står där och kommunicerar med varandra, använder ord som inte finns, slickar frimärken och tejpar igen kuvert. Idag och många dagar före denna.
Jag kommer att sakna henne, den glömska tanten och gubben som kan mitt namn. Scrapbook-tjejen och tejpkvinnan, motorcykelmannen och Klas.Jag kommer att sakna samtalen och tålamodsprövningarna. Jag kommer att sakna mitt jobb. Men förhoppningsvis kommer jag inte att vilja komma tillbaka.
Det är tre veckor kvar nu. Tre veckor tills livet vänds bak och fram och upp och ner igen, och jag ser fram emot det. Tre veckor, två dagar.