Konserverat

Jag sitter mitt i ett hav av kartonger. Ryggen värker och huvudet snurrar. Vi har packat hela dagen, och vi är fortfarande inte klara. Vi blev hejdade. Kartongerna är slut och vi måste införskaffa fler i morgon.

Vi kommer inte in i nya lägenheten förän klockan tolv på måndag, men vi måste vara ute härifrån två timmar tidigare. Därför måste vi under helgen flytta allt vi äger till ett garage. I morgon ska vi packa det sista och slänga resten av skräpet. Vi ska köra iväg en hel säck kläder till bättre behövandes och det känns helt underbart att se hur mycket vi har lyckats rensa ut. På söndag ska vi flytta ut det sista och städa.
Det låter väl som ett helt okej schema? Om det inte vore för att Patrik jobbar på dagarna så vore det just det, bra. Nu rör det sig om lite mindre tid och blir lite jobbigare, men det ska nog gå bra. På ett eller annat sätt.

Jag börjar förstå det nu. Att vi inte ska bo här längre. Det känns otroligt skönt, men som alltid blir man lite nostalgisk så här i slutet. Vi har haft en del underbara ögonblick här och det sitter många minnen i väggarna. Det var här allting hände. Det var här jag... sov över under överenskommlesen att vi sedan skulle låtsas som om ingenting hade hänt. Det var här jag fick till slut fick en hylla i garderoben och det var här jag en decemberkväll för två år sen viskade Jag älskar dig i mörkret och han svarade Tack. Innan jag hann börja gråta började han att skratta och sa Jag älskar dig med.
Jag hoppas att det händer underbara saker i den nya lägenhet också. Kanske ännu större saker...

Igår var jag och hälsade på i Bokhandeln. Jag saknar den, jag känner mig så trygg bland hyllorna. Jag känner mig hemma där, det har jag nog alltid gjort.
Filippa och Liam åkte dit tillsammans med mig. Liam är Filippas son, en liten ängel på fyra kilo. Jag gjorde som alltid när det gäller andras barn och tog för mig. Jag fick gå runt och krama det lilla knyttet, rulla vagnen och drömma mig bort. Det finns inte många saker som gör mig så lugn som att ha barn omkring mig. Patrik brukar kalla mig för bebisnarkoman och den titeln passar nog ganska bra in på mig...
När dejten med Filippa och Liam fick ett plötsligt och oväntat avbrott åkte jag hem till min lilla bror som är 1,5 år och lekte med honom istället. Jag hade inte fyllt min dos än.

Det är konstigt hur naturligt det känns att gå runt och "vara mamma". Hur hela min kropp och själ skriker efter att det ska bli verklighet. Men nej, jag är inte gravid. Jag försöker inte att bli gravid. Jag bara längtar efter att sluta knapra p-piller. Om ett tag...




Jag har alltid sagt det. Att när jag skriver tankar kan jag inte stoppa mig. Det slutar alltid med att jag blir lite för ärlig.

"Stefanie hjärtat, en gång när jag tappade tron på allt och förlorade mig själv, så sa du till mig att det liv jag fått är nu, det är ett och att det var bara till för mig.  Jag bestämde själv vad jag ville göra med det. Att jag inte behövde visa någon någonting, inte göra någonting jag inte ville. Du sa att det inte finns några måste förutom att fortsätta andas. ... Jag hoppas att du inte glömt bort det själv."