Konserverat

Jag glömde att äta idag. För en timme sedan kom jag på att jag inte tuggat på något sen i går kväll och tog cykeln ner till grillen. Jag satt där och funderade över hur härlig dagen varit och hur bra allt hade gått till skillnad från gårdagen. När jag fick min låda med grillspett och pomfritt hoppade jag upp på cykeln och trampade hemåt.

På vägen åkte jag förbi en samling syrenbuskar och började fundera över om någon skulle upptäcka om man gick ut och plockade ett knippe blommor senare under kväll och i den här tanken var jag kvar när jag svängde runt knuten vid vårt hus. Till min förvåning kom där en bil backandes mot mig och i det ögonblicket förstod jag två saker. För det första blir ens reaktionsförmåga avsevärt sämre när man inte äter något på ett dygn. För det andra måste jag sluta att tänka saker som "jag borde fixa bromsarna på cyklen" och istället slå slag i saken.

Jag bromsade så gott det gick samtidigt som jag svängde upp längs bilens sida. Jag körde inte rakt in i den. Jag rammade bilen och gjorde ett par små repor i lacken.
Någonstans i chocken lyckades jag få stopp på cykeln och öppnade dörren till passagerarsätet

- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag var inte beredd på att det skulle komma en bil runt hörnet, jag trodde inte... Blev det några märken? Nej, det ser inte så ut. Jag ber så hemst mycket om ursäkt.

Under tiden klev mannen som satt på förarsätet ut ur bilen och gick runt till min sida.

- Blev det några repor?
- Det kan man lätt säga.
-Förlåt, det var verkligen inte meningen, kan..
- Det är lugnt.
- ..jag göra något?
- Det är lugnt.
- Säkert?
- Ja.

Mannen hoppade in i bilen med en arg min och körde därifrån. När han gjorde det upptäckte jag att jag hade ont i benet. Och då kom jag på att han inte brytt sig om det. Han frågade inte. Vi åkte mot varandra, han kom från ena hållet, jag kom från andra. Ingen av oss såg någonting. Han bromsade inte tidigare än jag.
Någonstans kände jag att händelsen var mitt fel men jag kan inte förstå hur han kunde låta bli att ge den möjligheten en tanke. Han oroade sig över lacken på sin bil, vem jag var eller hur det gick för mig var helt oväsentligt.

Jag rullade cyklen sista biten till porten och upptäckte att jag skakade. Jag låste cykeln och haltade in i hissen. När jag kom upp belv jag tvungen att sätta mig ner en stund innan verkligeheten hann ikapp mig. Maten blev kall.

Jag lever min sista timme som 21-åring. Imorgon är jag 22 och det känns bra. Jag ville aldrig bli 13, jag kände på mig att det skulle bli ett dåligt år. Det blev det. 
Jag har alltid haft en bra känsla för 22 och jag tror att det kommer att hända stora saker det kommande året. Vad som kommer att hända har jag ingen aning om, det återstår att se!

Jag sitter i soffan och lyssnar till debatten i tv4's kvällsöppet. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt diskuterar frågorna som äger scenen inför EU-parlamentsvalet 7 juni och jag kan inte göra annat än att sucka.
Måste politik alltid handla om smutskastning? Jag vet att samtliga partier som ställer upp i ett val är konkurrenter. Självklart tycker de olika och självklart vill de alla vinna våra röster, men ingen vinner min röst genom att stå och snacka skit. Jag är inte intresserad av vad Mona tycker om Fredrik, vad Fredrik tycker om Maria eller vad Maria tycker om Göran.
Jag vill veta vad Mona kommer göra om hon får bestämma och det är det enda som är intressant.

Förresten, varför heter alla partiledare svensson-namn..?