Historier någon kommer att ångra att vi inte skrev ner
Idag tog vi en promenad ner till Patriks farmor och farfar och tog en fika. Vi brukar göra det ibland. Tiden står nästan stilla i deras lilla radhus och jag hamnar alltid i någon sorts dvala när jag sitter där i deras soffa. Vi blir bjudna på världens godaste bullar och får höra historier som någon kommer att ångra att vi inte skrev ner. De är söta det två. På något vis är de precis som jag alltid föreställt mig att en farmor och farfar ska vara. De har hållit ihop i alla år, pratar i munnen på varandra och suckar till lite då och då. Det är konstigt att jag alltid har haft den bilden som något sorts ideal när jag själv är uppväxt med en ensam mormor, en ensam farmor, en farfar jag aldrig velat umgås med och en morfar med fru vilka man tyvärr inte träffar annat än när det är dags att dela ut presenter...
Vad som hände sen
Höstlöven täcker asfalten utanför fönstret och regnet vilar i luften. Jag sitter här på en obekväm skrivbordsstol och lyssnar till surret från datorn. Funderar över hur jag hamnade här, mitt i overkligheten.
Jag gick från jobbet i torsdags utan att veta när jag skulle komma tillbaka. Städade skrivbordet, rensade bland post it-lapparna och mapparna i datorn. Jag förberedde för att den som skulle leka med mitt höj och sänkbara skrivbord tills jag kommer tillbaka inte skulle känna sig alltför mycket som en inkräktare.
Jag visste att jag skulle få sova ut den natten. Att jag inte skulle behöva gå utanför dörren innan dagen därpå klockan tio i elva då jag skulle promenera till vårdcentralen och träffa en psykolog. Jag kom dit och vi pratade. Innan jag gick därifrån berättade hon att hon tror att jag lider av Posttraumatisk stress. Hon pratade med min läkare och bokade upp mig på en tid hos honom då vi ska diskutera fortsatt sjukskrivning.
Så nu sitter jag här hemma, framför mitt och Patriks underbara skrivbord och väntar. Väntar på att dagarna ska gå, på att känslorna ska förändras. På att det ska bli måndag så att jag får veta hur lång tid läkaren tror att sjukskrivningen kommer att röra sig om.
Jag var där en gång till, hos psykologen. Vi pratade ännu mer och den här gången avslutade hon med att boka upp mig på en ny tid hos henne, och att berätta att hon skulle se om jag kunde få en tid hos en kille som jobbade med mindfulness och stresshantering. Vi bestämde också att vi skulle diskutera vidare kring en fortsatt behandling hos en PTSD-specialist.
Jag har bara ett krav på mig utifrån just nu och det är att bli frisk, att må bättre. Att bli av med ångestsymptomen och undvika att de kommer tillbaka. Det här gör man genom att vila, undvika stressiga situationer och att umgås med nära och kära.
Mörkret har lagt sig över husen. Nu ska jag tända ljus och göra i ordning en kanna te. Jag ville bara att ni skulle veta…
Jag gick från jobbet i torsdags utan att veta när jag skulle komma tillbaka. Städade skrivbordet, rensade bland post it-lapparna och mapparna i datorn. Jag förberedde för att den som skulle leka med mitt höj och sänkbara skrivbord tills jag kommer tillbaka inte skulle känna sig alltför mycket som en inkräktare.
Jag visste att jag skulle få sova ut den natten. Att jag inte skulle behöva gå utanför dörren innan dagen därpå klockan tio i elva då jag skulle promenera till vårdcentralen och träffa en psykolog. Jag kom dit och vi pratade. Innan jag gick därifrån berättade hon att hon tror att jag lider av Posttraumatisk stress. Hon pratade med min läkare och bokade upp mig på en tid hos honom då vi ska diskutera fortsatt sjukskrivning.
Så nu sitter jag här hemma, framför mitt och Patriks underbara skrivbord och väntar. Väntar på att dagarna ska gå, på att känslorna ska förändras. På att det ska bli måndag så att jag får veta hur lång tid läkaren tror att sjukskrivningen kommer att röra sig om.
Jag var där en gång till, hos psykologen. Vi pratade ännu mer och den här gången avslutade hon med att boka upp mig på en ny tid hos henne, och att berätta att hon skulle se om jag kunde få en tid hos en kille som jobbade med mindfulness och stresshantering. Vi bestämde också att vi skulle diskutera vidare kring en fortsatt behandling hos en PTSD-specialist.
Jag har bara ett krav på mig utifrån just nu och det är att bli frisk, att må bättre. Att bli av med ångestsymptomen och undvika att de kommer tillbaka. Det här gör man genom att vila, undvika stressiga situationer och att umgås med nära och kära.
Mörkret har lagt sig över husen. Nu ska jag tända ljus och göra i ordning en kanna te. Jag ville bara att ni skulle veta…
Bokhylllor och klantigheter
Patrik ligger och läser i soffan. Jag sitter och drömmer om den nya lägenheten som jag till en början var så skeptisk till.
Om soffan vi vill köpa, om bokhyllan jag bara måste ha. Om tavlan vi ska måla tillsammans och sätta på väggen i vardagsrummet, om tvättmaskinen vi ska köpa.
Allt ser så vackert ut i mitt huvud, men det blir dyrt. Tv:n vi vill ha får nog vänta någon månad. Likaså överkastet och mattan.
En man jag en gång kände verkar ha glömt allt han visste om mig. När jag tänker på vem han var då gör det mig ledsen, men jag tror inte att han finns kvar. Jag tror inte att han kommer att hitta tillbaka.
En vän till mig sitter någonstans och undrar varför jag aldrig hörde av mig. Hon tror att jag inte bryr mig om henne längre. Jag vet inte om det är sant.
Pappa blev glad för boken som jag tyckte hade en snygg framsida. Jag hoppas att han finner ro att läsa den.
En kollega förlorade sin pappa för ett tag sen. Hon är ensam och jag önskar att någon sitter bredvid henne nu. Ger henne en kopp te och lyssnar när hon minns. För en gång skull tror jag att jag har gjort det lilla jag har kunnat för att hjälpa henne.
Jag vill bara gott, men jag är lite klantig ibland. Pratar lite för snabbt, tänker lite för sent. Jag undrar om det märks på mig hur mycket jag bekymrar mig över saker jag sagt som kommit ut fel, saker jag inte klarade av att säga. Jag undrar om alla andra tänker precis likadant eller om jag är lite mer osams med mig själv än de är.
Jag undrar vad som händer här näst...
Om soffan vi vill köpa, om bokhyllan jag bara måste ha. Om tavlan vi ska måla tillsammans och sätta på väggen i vardagsrummet, om tvättmaskinen vi ska köpa.
Allt ser så vackert ut i mitt huvud, men det blir dyrt. Tv:n vi vill ha får nog vänta någon månad. Likaså överkastet och mattan.
En man jag en gång kände verkar ha glömt allt han visste om mig. När jag tänker på vem han var då gör det mig ledsen, men jag tror inte att han finns kvar. Jag tror inte att han kommer att hitta tillbaka.
En vän till mig sitter någonstans och undrar varför jag aldrig hörde av mig. Hon tror att jag inte bryr mig om henne längre. Jag vet inte om det är sant.
Pappa blev glad för boken som jag tyckte hade en snygg framsida. Jag hoppas att han finner ro att läsa den.
En kollega förlorade sin pappa för ett tag sen. Hon är ensam och jag önskar att någon sitter bredvid henne nu. Ger henne en kopp te och lyssnar när hon minns. För en gång skull tror jag att jag har gjort det lilla jag har kunnat för att hjälpa henne.
Jag vill bara gott, men jag är lite klantig ibland. Pratar lite för snabbt, tänker lite för sent. Jag undrar om det märks på mig hur mycket jag bekymrar mig över saker jag sagt som kommit ut fel, saker jag inte klarade av att säga. Jag undrar om alla andra tänker precis likadant eller om jag är lite mer osams med mig själv än de är.
Jag undrar vad som händer här näst...