Konserverat

Jag sitter på stories i skrapan med en kopp kaffe och datorn. Jag har en massa skrivande att bli klar med och har svårt att hitta något ställe jag kan känna mig mer kreativ på. Jag tror att det är alla männsikor som rör sig runt omkring som inspirerar mig. Sorlet av röster och bakgrundsmusik, klirrande porslin, ständig rörelse.

Snart kommer vi att få ordning på kansliet och då tror jag att jag kommer att tillbringa mer tid där. Men det är fortfarande ensamt. Jag får mycket mer gjort bland folk.

Jag vill ha fler cafémöten! Och hitta lite eluttag. Här blir det tvåtimmarsbesök för det mesta för ganska snart efter två timmar tröttnar batteriet i datorn och när det händer är jag oftast så pass inne i skrivandet att jag inte kan gå över till block och penna. Jag tycker egentligen om att jobba, men jag måste komma fram till fler kreativitetsfaktorer. Hitta motivation. För det mesta är min motivation andra människor. Samtal med andra människor. Jag behöver bolla saker.

Förresten är det lustigt att jag alltid ser minst två kändisar när jag sitter här. Det är väl som det ska på söder. Fina söder.

Jag har alltid haft svårt att somna tidigt. Så även i kväll...

Visst kan jag vända på dygnet, men jag återkommer alltid till sena nätter. Kvällarna är min tid på dygnet och av någon anledning är det ingen annan tid på dygnet som jag känner mig så kreativ och inspirerad som jag gör kring midnatt. Tyvärr hamnar jag i konflikt med mig själv när jag är uppe så här sent vilket ofta resulterar i att jag är vaken utan att få någonting gjort och sedan är onödigt trött morgonen efter. Jag är nämligen medveten om att jag skulle göra smart i att gå och lägga mig innan midnatt och starta dagen tidigare än jag vanligtvis gör och eftersom att jag hela tiden tänker att jag ska gå och lägga mig "alldeles strax" så består de sena timmarna mest av ångest.

Det finns mycket jag skulle kunna göra för att må lite bättre med mig själv. Att ändra den här dåliga vanan är en av de sakerna...

Dröm vackert.

Vardagen är här igen och med vardagen kommer söndagarna. Jag har aldrig tyckt bra om dem. De är för mig sällan något annat än vila efter veckan som varit och ångest inför allt som ska göras veckan som kommer. Jag borde försöka göra en förändring vad gäller det tänket.

Men idag har varit precis en sådan söndag. Jag vaknade sent efter att ha bestämt mig för att jag faktiskt behövde en lång sovmorgon. Sedan har jag mer eller mindre bott i soffan resten av dagen och kvällen. Jag har diskat, lagat mat och bakat en kladdkaka, men mer än så blev det inte.


I morgon drar veckans program igång med en väldigt fart. Jag har en hel del jobb att ta tag i och på tisdag opererar farmor sitt knä. Jag har lovat henne att titta förbi henne en gång om dagen under veckan och se till att hon får i sig lite mat för hon har blivit rekomenderad att undvika att gå upp ur sängen under de första dagarna för att göra annat än att gå på toaletten. Jag ska också hjälpa en kompis att skriva ihop en inbjudan till en fest hon ska arrangera och stämma av lite inför våren när det gäller frilansandet och alla projekt jag är indragen i.

Men viktigsst av allt; Jag ska försöka avsätta lite egen tid. Försöka gå lite promenader utan att vara på väg någon speciell stans. Kanske ta upp meditationen igen. Allt som hänt den senaste veckan kommer inte att försvinna bara för att en ny vecka börjar i morgon, även om jag brukar tro att jag ska fungera så.

Men om det ska vara möjligt att göra nästa vecka till en bättre vecka så borde jag kanske gå och lägga mig nu...

God natt, min vänner!

En av mina bästa vänner ringde mig idag för att kolla läget inför helgen. Hon undrade hur det var med mig och sedan följde en berättelse om min senaste vecka som bara blev sjukare och sjukare...




- Jag är helt slut.

- Är det mycket jobb nu?

- Jo, men det hade väl inte varit så jobbigt om det inte var för allt annat. En släkting till mig blev påkörd i helgen och klarade sig inte. Så det har varit ledset. Pappa och farmor är jätteledsna. Eller alla är väl jätteledsna. Så den här veckan har inte mitt fokus legat på jobbet...
Och som om det inte vore nog så pratade jag med mamma idag som berättade för mig att hon hade kört min bror till Sös. Han hade varit på vårdcentralen efter att ha fått synbortfall och yrsel. De visste inte om det var en tia eller en propp bakom ögat. Och jag fick inte veta mer än så utan har gått och varit orolig hela dagen... Men det visade sig att det var en propp bakom ögat, och han sa att de sagt att han är en av de yngsta som fått det och var helt chockade över resultatet. Men han fick åka hem och ska tillbaka för mer utredningar.

- Hur är det med Patrik då? Med hans bråck?

- Han ska på undersökning inför operation i februari, så det är väl dags snart. Och jag var hos doktorn med min handled för någon vecka sen. Han kollade på den och sa att det nog var ett gangleon som man kan operera men att han trodde att det kanske var någonting med blodkärlet. Och att man i sånt fall inte gör något åt det utan går runt och har ont resten av livet. Så igår var jag och röntgade och det visade sig att det nog var ett gangleon i allafall. Så nu ska jag tillbaka till husläkaren som får remittera mig till en handkirurg. Det är en vanlig operation, inget konstigt, men en operation är det ju i allafall...
Och imorn ska jag tillbaka till kiropraktorn, jag var där i måndags och fick en behandling som avslutades med att han fäste en tejp över axeln och nacken som jag har haft sedan dess. Den ska tydligen fungera lite som muskelstimulerande. Han tyckte att jag skulle ta kontakt med försäkringsbolaget och försäkringskassan och be om en utredning. Förmodligen skulle jag klassas som 4-5% handikappad vilket skulle ge mig en massa rättigheter som jag inte har idag. Så det ska jag väl ta tag i också...





Det var så konstigt att rabbla allt sådär på en gång. Någonstans förstår jag nu varför jag känner mig så slut... Det har varit en jobbig vecka, psykiskt och fysiskt.

Jag skulle vilja beställa en bättre nästa vecka, kan någon ordna det?

Igår var jag hos en ny kiropraktor. Min rygg har ju varit lite arg den senaste tiden och eftersom att tjejen jag brukar gå till när jag har ont verkar vara sjukskriven så har jag försökt att hitta en bra ersättare för henne.

I söndags orkade jag inte ta mig för någonting. Jag var ledsen och hade ont i ryggen så Patrik förslog att jag skulle ta ett bad, så det gjorde jag. Jag satt i badkaret i en timme. Jag tyckte nog att det var ganska skönt att sitta där för mig själv, jag behövde värmen och när man gråter i badet blir tårarna inte lika tydliga.

Noel tycker om att åka buss så i lördags när vi skulle vara barnvakt åkte jag och hämtade honom. När vi väntade på bussen stod vi och tittade på alla bilar som åkte förbi. Noel berättade vilka färger de hade och om det var en skåpbil som åkte förbi sa han att det var en jobbarbil. Han berättade också att pappa har en Caddy Life. Tokungen.

Noel har inget badkar hemma så han hade tagit med sig sina badleksaker. Vi hade rätt roligt tycker jag!

Idag skulle jag skriva om hur det är att vara barnvakt åt världens sötaste 2,5-åring. Sedan skulle jag skriva ett inlägg om en sjuktbra releasefest och till båda inläggen fanns bilder redo.

Men sedan hände det som inte får hända.



Pappa ringde mig och jag förstod att något inte stod rätt till redan när jag såg namnet i displayen på mobilen. Han frågade vad jag gjorde, hur jag hade haft det igår och plötsligt säger han
- Bille är död.
Och jag hör att han gråter. Jag hör vad han säger, men förstår inte riktigt. Pappa försöker sansa sig och berättar att han tänkte ringa tidigare, men...

Bille är pappas morbror. Han är min farmors bror, Göstas son. Han är pappa, morfar och alldeles för ung för att dö.

Farmor ringde pappa klockan 5 i morse förstod jag. Sedan pratade pappa om Simon, att han trodde att det var något som hade hänt med Simon, men jag förstod aldrig varför han trott det.
- Han blev påkörd av en bil och den bara stack. Han fick 50 liter blod... Hur kan man sticka?
Pappa pratar osammanhängande. Han hade gått igenom samtalet i huvudet flera gånger innan han ringde mig, det förstod jag. Så mycket att säga, men hur berättar man något sånt här..?
Bille blev påkörd av en bil och han är död.
- När då?
- Igår kväll. Han hade varit hos Gösta och skulle till Malin. Hon väntade på honom men så kom han aldrig. Någon hade hittat honom en bit ifrån Gösta, hans ben var krossade. De körde honom med helikopter till Karolinska. De jobbade med honom i flera timmar men...
Sedan hör jag Noel komma in i rummet. Han undrar varför pappa ligger i Sannas säng och pratar glatt om hur de målat väggarna där inne. En lite solstråle på 2,5 år. Då kom tårarna. Då förstod jag.
Pappa och jag gråter om varanadra. Vi pratar om Bille, om hans barn, om hans pappa, om hans syskon. Om hur det blir nu. Vi gråter och pratar om hur vi går och klagar över kylan och mörkret, över ont i ryggen eller för mycket att göra. Men vi lever. Vi pratar om hur snabbt det kan ta slut.

Jag gråter. Hela dagen har jag gråtit och det är så konstigt. Bille var min pappas morbror. Vi sågs inte ofta. Men jag är så otroligt ledsen. Jag tänker mycket på pappa. Jag är så ledsen för farmors skull och jag är orolig för Gösta.

En levnadsglad, stor, fräknig man var han. Han spelade gitarr och sjöng högt. Cornelis. Bibbis visa. När han lånade min gitarr på en släktträff repade han sönder den med ett alldeles för hårt plektrum. Personliga Person. Reporna såg jag efteråt och jag blev så arg. Nu gör de mig ingenting.

Farmor ska åka hem till Gösta i morgon om hon orkar, se till att han äter något. Jag måste hälsa på henne.
- Jag vill dö innan mina barn, har Gösta sagt.

Hur kan man köra över en människa och bara åka? Efter middagstid en lördagkväll. I snön.



Vi pratar alldeles för sällan om döden. Men döden är en del av livet och vi borde prata mer om det. Kanske hade det varit lättare då...

Igår kväll fick jag för mig att jag kanske skulle åka in till Strand ikväll. Nina Ramsby som jag hade turen att lära känna för ett par år sedan spelar där ikväll och någon frågade mig om jag ville hänga med dit.

När jag bestämt mig för att åka dit blev jag alldeles nervös. Plötsligt kände jag mig som en 35-åring som varit mammaledig i hundra år och inte varit "ute i svängen" på lika länge.
Vad har man på sig nu för tiden? Jag kommer ju frysa jättemycket, kan man ha stickat när man "går ut och dansar"?

Sedan började jag fundera på vad som har hänt med mig. Varför kände jag så? Det är väl inte som att jag aldrig går ut längre, det gör jag ju. Eller?

Sanningen är den att visst går jag ut och dricker vin med jämna mellanrum, på ställen med inte för hög musik där man kan prata och får vinet serverat i fina glas. Men när var jag senast ute och festade utan Patrik? För någonstans var det ju det som kändes mest läskigt. Att åka dit och därifrån ensam.
Det är konstigt för dansar gör jag ju så fort tillfälle dyker upp, speciellt om jag druckit vin. Och innan jag blev tillsammans med Patrik behövde jag ju inte känna någon alls. Jag gick ut fler kvällar än jag var hemma och ingen behövde berätta för mig om vart man skulle vara när.
Första året tror jag inte att jag var särskilt intresserade av att gå ut och festa, för för mig var en sån stor del av hela grejen flirtandet och jag varken behövde eller kunde ragga. Men sen har jag kommit på att det handlar om så mycket mer än att ragga, och ändå...

Jag är långt ifrån impulsiv numera (om det inte handlar om att ta en fika när jag ändå är inne i stan). Förut kunde jag vara ute till stängning och hålla i möte vid åtta. Jag gick upp i hyffsad tid, satte igång med allt som skulle hinnas med, åt frukt och efter lunch var det bra. Visst var man trött, men inte alls på samma sätt som nu.

Nu blir jag bakis efter två glas vin (trots en massa vätskeersättning och mängder av vatten), sover till två, beställer pizza och gör allt jag kan för att slippa röra mig överhuvudtaget.

När blev jag tråkig?





Förresten så kom jag aldrig iväg. Efter mycket om och men blev det lättast att stanna hemma och vi ska ju ändå ut i morgon kväll, jag och Patrik. Och så ska vi vara barnvakt imorn och det blir mindre jobbigt om man är pigg... Här har ni svaret på varför jag inte skulle se det som något hinder att få barn tidigt. Jag har ju redan slutat med allt det där som man "måste sluta med" när man får barn.

 

Världens finaste, snällaste, mysigaste, roligaste, mest omtänksamma människa har valt att leva med mig trots att jag

...alltid har ont någonstans, stressar sönder mig ungefär varannan vecka, har alldeles för höga krav på städning, har haft sexförbud i totalt ett halvår av vårat förhållande (på grund av hälsoskäl), gråter till simpsons, alltid är lite sen, lägger mina hårspännen överallt, är svartsjuk, tappar bort mina nycklar stup i kvarten, är alldeles för trött på kvällarna, aldrig är tyst, är fumlig och har sönder alla fina whiskyglas, bryter ihop jag ser någon spy (även om det är tecknat på tv), skramlar på morgonen, tycker att allting luktar illa...

 

 

På lördag ska jag och Patrik vara barnvakt till min yngsta lillebror. Han ska få komma hem till oss och busa medans pappa och Heléne får lite tid för sig själva. Kan man annat än att se fram emot det?!

Sötnosen för en vecka sedan:

 

Den här kylan dödar mig. Jag fryser och spänner mig och ryggen blir arg. Nackspärren och ryggskottet har hälsat på korta stunder men hittills har jag lyckats stoppa dem från att stann, vi får se hur länge till jag lyckas med det.

Jag är kär i min nya fina kamera och går och bär på den trots att den är lite för stor för att vara lättburen. Igår gick bussen långt innan jag hann fram till hållplatsen så jag hade 20 minuter att döda...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kylan dödar mig men vintern är otroligt vacker i år!

 

Jag har gått omkring och längtat efter att få vara för mig själv en stund i flera dagar nu. Idag har jag varit ensam hela dagen och när P vid fem ringde och berättade att han skulle in till stan och ta "en" öl med pluggfolket blev jag alldeles förstörd. Jag hade verkligen sett fram emot att han skulle komma hem, tänkte baka lyxmuffins och hade klätt upp mig efter att ha jobbat hemma i myskläder hela dagen. Efter beskedet om att jag skulle bli ensam för kvällen gick jag igenom följande process:



1. Besvikelse
All lust och ork bara rann av mig. Jag försökte självklart dölja det här i telefon, men när jag lagt på luren började jag grina som en 5-åring som inte fått som hon ville.

2. Ilska
Jag torkade tårarna och svor högt. Effekten av att höra mig själv blev att jag blev ännu argare.  Martyren i mig smidde onda planer om hur jag skulle bete mig när P väl kommer hem ikväll.

3. Skuld
Ilskan rann av mig och jag insåg att jag inte hade något alls att vara arg för. Varför skulle jag vara arg?
Hade vi bestämt att vi skulle vara hemma tillsammans ikväll? Nej.
Hade jag sagt till honom vilka förväntningar jag hade? Nej.
Skulle kvällen ha blivit annorlunda än igår när vi satt i soffan hela kvällen med varsin dator och dålig tv? Antagligen inte.
Skulle jag ha åkt med mina pluggkompisar och tagit en öl om jag varit i hans sits? Ja.

4. Vett
När jag insåg att varken besvikelse, ilska eller skuld skulle göra kvällen särskilt rolig tänkte jag om. Tog fram platttången prövade en ny frisyr, tände en massa ljus, dukade upp med nybakt bröd och chai...
Sedan har jag gjort saker jag velat göra andra kvällar men inte tagit mig för. Spelat lite gitarr och fixat med lite bilder. Kvällen blev bra och ska väl förhoppningsvis fortsätta så i några timmar till!




Konstigt att man kan längta efter någon så mycket...

 

Det måste hända något snart. Min blogg måste bli lite mer min och jag måste designa om den. Vitt är vackert, men det räcker inte.

Jag kommer att börja blogga politik i en gemensam blogg med ett gäng andra och när det händer ser jag det som ett perfekt tillfälle att nischa den här bloggen. Jag måste bara bestämma mig för vad jag vill ha den till. Jag funderar igen eller fortfarande på att starta en anonym blogg där jag kan skriva allt dumt jag tänker som folk inte bör veta om, men jag är lyckas aldrig när jag försöka vara en hemlighet.

Vad som än händer med Konserverat.blogg.se så kommer jag att lägga in fler bilder, fler tankar och publicera fler inlägg. Det är i allafall planen..!

...är namnet på världens mysigaste band. I lördags hade vi bandkväll hos oss i stereotvåan, något som har blivit lite av en tradition. Den här gången bev det knytkalas som resulterade i ett fantastiskt tacobord. Johannes stod för grönsakerna och lyxade till det genom att utöver det vanliga köpa med sig champinjoner, zuccini och sockerärtor. Jag rörde ihop en fantastisk guacamole som blev lite av pricken över i.

Vi spelade fifa och jag lyckades även denna gång imponera på plan. Jag tror att mina skills gått ifrån nybörjartur till ren skicklighet!

Det går bra för oss nu. Vi hade en fantastisk spelning på Mosebacke den 2 januari och snart är det dags för Landet vid Telefonplan. Vi har innestående studiotid i Moltov Studios och inväntar en musikvideo och en fotografering inom kort!

Nu följer lite bilder tagna med min fantastiskt fina Nikon D5000...