Konserverat

Jag har en liten hemlig önskan som jag väntar på ska uppfyllas. Därför blir jag lite avundsjuk när jag ser att andra får som de vill... Jag hoppas att jag kan ha lite tur snart.

Min hals gör ont. Mycket ondare än den borde göra med tanke på spelningen jag har på lördag kväll.
Det får mig att tappa kreativiteten lite.

Dags att packa ihop sig och åka in till stan, mycket senare än planerat. Jag får ju inget vettigt gjort om jag stannar hemma, dessutom har jag lovat Patrik att faxa iväg ett papper så det är väl bara att ge sig av.

Sommaren smyger runt hörnet och jag ligger i vattnet och kämpar för att hålla håret torrt.

Blommorna i vår lägenhet är på väg att ge upp. Det känns som en varning. Det är dags att vårda. Blommorna, hemmet, kärleken, mig själv. Jag får inte springa fortfare än jag orkar med.

"Run until you can´t stop" sjunger jag i en av de nya låtarna och jag upptäcker fler och fler strofer i mina texter utan tankar som faktiskt får mig att reflektera över saker och ting. Det är märkligt hur orden kommer till mig. Jag sjunger dem, skäms över dem, skrattar åt dem. Men sen är de där, de är rätt och de är mina.
 
Jag borde vara stolt.

-När man är 24 har man ändå ett stadigt liv och så. Men när man är 21 är man alldeles för ung för att skaffa barn.

Tre tjejer i sjuttonårsåldern sitter och planerar framtiden. "När man är 24 år har man ett stadigt liv". Det skulle vara intressant att höra vad de säger vid 25.



Det har slutat regna nu och jag borde resa mig och gå. En hälsotallrik på Coffee Dacapo blev min alladeles för sena lunch, som så många gånger det senaste halvåret. Det är ett bra café om man bortser från musiken som idag är alladeles fel. Någon sort klostertechno på lite för hög volym.
Jag jobbade från kansliet idag och har fått mycket gjort, i morgon måste jag hinna ännu mer.
Snart bär det av till Ica innan det är dags att ta sig hem och röja och förbereda mat för middags- och förmodligen nattgästerna från lund!

Det farliga med flexibla arbetstider och säsongsarbete i kombination i ett förhållande är att alla rutiner försvinner.
Patrik jobbar nätter och dagar hipp som happ och jag vet inte vad jag håller på med längre.
De senaste dagarna har jag känt den där bekanta tyngden över bröstet. Det var länge sen jag kände så och därför tog det en stund innan jag kom på vad det är för en känsla.

Stress. Okontrollerad stress. Dålig stress.

Det finns två sätt att hantera det på. Rätt sätt som är att varva ner och ta det lugnt. Tänka positiva tankar. Fel sätt som är att jobba skiten ur sig för att stilla det dåliga samvetet som hör ihop med den okontrollerade stressen.
Idag gjorde jag fel och har jobbat 16 timmar så nu har jag ont i ögon och rygg kommer att känna mig bakis i morgon. Samtidigt vet jag att det hade varit omöjligt för mig att välja rätt sätt idag när tyngden blivit så påtaglig. Då måste jag röja upp lite innan jag kan andas igen.


När jag var fjorton år och satt hos kuratorn i skolan för att jag hade stressrelaterade panikångestattacker tyckte hon att vi skulle skriva upp allt som stressade mig, allt jag hade att göra, för att jag skulle se att det inte var så farligt. Att jag inte hade någon anledning att stressa upp mig. Det fungerade inte, för jag hade väldigt mycket saker att ta tag i just då.
Idag var det på samma sätt. Det var så mycket saker som låg i högarna att jag visste att listan skulle bli för lång.

Skönt däremot är att vi har det fint hemma. Det är ordning och reda, ingen disk på diskbänken, innga smutskläder på golven eller dammråttor under sängen. Jag vet att det är en bidragande orsak till att jag har lyckats hålla ångesten borta så pass länge i alla fall.

Jag undrar om jag kommer att sova bättre inatt...