Konserverat

Radioprogrammet Spanarna flödar ur högtalarna. Det har blivit vår grej, att myslyssna på radio.
Spanarna är ett bra diskprogram, men nu är det inte läge att diska. Det är inte det att det inte finns någon disk, för det finns det alltid, men Patrik försöker att få klart sin målning inför utställningen på måndag och då blir det trångt i köket.

Jag har tänt lite stearinljus och agerar smakråd. Skrivit ett mail eller två, bläddrat bland facebookbilder och försökt att komma fram till vad jag egentligen skulle vilja göra just nu.
Patrik påminde mig om att det faktiskt finns en massa oljefärger framme, att det bara är att ta fram en duk om jag känner för att måla lite. Det gör jag, men bara jag tänker tanken så sprids någon sorts... målarkramp i min kropp. Den börjar i magen, rullar ut i armarna och ända ut i fingrarna.
Jag vill så gärna ställa mig här med en målarduk och sakta fylla den med färg, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Det är lite som när man var liten.



"Vad ska jag rita, mamma..?"
"En häst."
"Men jag kan inte rita en häst."
"Jodå, det kan du nog"
Flickan tittar ner på det tomma pappret en liten stund, mamman fortsätter att röra runt köttfärsen i stekpannan.
Pennan åker över pappret och snart syns där något som liknar en sälgris. Flickan knöglar ihop pappret som hon går och slänger i papperskorgen. Där i ligger lökskal och en tom köttfärsförpackning.
"Mamma..."
"Ja, gumman..?"
"Kan du rita en häst till mig..?"
Mamman rör ett varv till, lägger ner stekspaden. Sen sätter hon sig vid bordet och ritar en häst. En jättefin häst.
Flickan längtar efter att bli stor. Då ska hon också rita så där fint.



Jag kanske ska ta fram mina pensar ändå...

Jag skrev så fint. Orden jag använde var vackra och mina meningar målade upp fantastiska bilder av de allra gråaste sakerna. Jag skrev så fint.

Nu är det så svårt. Jag vet aldrig vart jag ska börja och har ingen aning om vart det ska sluta. Kanske är det där felet ligger. Jag har aldrig vetat vart mina ord leder, men jag har aldrig sett det som ett problem. Nu skrämmer det mig. Slutet som jag inte vet någonting om.

Jag undrar om det är så, som konstnärer så ofta hävdar, att det är den olyckliga kärleken som är den bästa inspirationskällan. I sånt fall får jag nog ge upp hoppet om att någonsin hitta tillbaka till mitt kreativa jag, för jag tänkte nog ha det så här. Bra.

Sommaren närmar sig slutet och det ligger något melankoliskt i luften. Jag vet inte vad det är som framkallar den känslan, men jag känner den varje sensommar. Höst. Löven har inte gulnat än, men den är inte långt härifrån, hösten.
Jag tror inte att det gör mig något.