Konserverat

Idag tog vi en promenad ner till Patriks farmor och farfar och tog en fika. Vi brukar göra det ibland. Tiden står nästan stilla i deras lilla radhus och jag hamnar alltid i någon sorts dvala när jag sitter där i deras soffa. Vi blir bjudna på världens godaste bullar och får höra historier som någon kommer att ångra att vi inte skrev ner. De är söta det två. På något vis är de precis som jag alltid föreställt mig att en farmor och farfar ska vara. De har hållit ihop i alla år, pratar i munnen på varandra och suckar till lite då och då. Det är konstigt att jag alltid har haft den bilden som något sorts ideal när jag själv är uppväxt med en ensam mormor, en ensam farmor, en farfar jag aldrig velat umgås med och en morfar med fru vilka man tyvärr inte träffar annat än när det är dags att dela ut presenter...