Konserverat

Patrik ligger och läser i soffan. Jag sitter och drömmer om den nya lägenheten som jag till en början var så skeptisk till.
Om soffan vi vill köpa, om bokhyllan jag bara måste ha. Om tavlan vi ska måla tillsammans och sätta på väggen i vardagsrummet, om tvättmaskinen vi ska köpa.
Allt ser så vackert ut i mitt huvud, men det blir dyrt. Tv:n vi vill ha får nog vänta någon månad. Likaså överkastet och mattan.

En man jag en gång kände verkar ha glömt allt han visste om mig. När jag tänker på vem han var då gör det mig ledsen, men jag tror inte att han finns kvar. Jag tror inte att han kommer att hitta tillbaka.
   En vän till mig sitter någonstans och undrar varför jag aldrig hörde av mig. Hon tror att jag inte bryr mig om henne längre. Jag vet inte om det är sant.
   Pappa blev glad för boken som jag tyckte hade en snygg framsida. Jag hoppas att han finner ro att läsa den.

En kollega förlorade sin pappa för ett tag sen. Hon är ensam och jag önskar att någon sitter bredvid henne nu. Ger henne en kopp te och lyssnar när hon minns. För en gång skull tror jag att jag har gjort det lilla jag har kunnat för att hjälpa henne.

Jag vill bara gott, men jag är lite klantig ibland. Pratar lite för snabbt, tänker lite för sent. Jag undrar om det märks på mig hur mycket jag bekymrar mig över saker jag sagt som kommit ut fel, saker jag inte klarade av att säga. Jag undrar om alla andra tänker precis likadant eller om jag är lite mer osams med mig själv än de är.

Jag undrar vad som händer här näst...