Vad som hände sen
Höstlöven täcker asfalten utanför fönstret och regnet vilar i luften. Jag sitter här på en obekväm skrivbordsstol och lyssnar till surret från datorn. Funderar över hur jag hamnade här, mitt i overkligheten.
Jag gick från jobbet i torsdags utan att veta när jag skulle komma tillbaka. Städade skrivbordet, rensade bland post it-lapparna och mapparna i datorn. Jag förberedde för att den som skulle leka med mitt höj och sänkbara skrivbord tills jag kommer tillbaka inte skulle känna sig alltför mycket som en inkräktare.
Jag visste att jag skulle få sova ut den natten. Att jag inte skulle behöva gå utanför dörren innan dagen därpå klockan tio i elva då jag skulle promenera till vårdcentralen och träffa en psykolog. Jag kom dit och vi pratade. Innan jag gick därifrån berättade hon att hon tror att jag lider av Posttraumatisk stress. Hon pratade med min läkare och bokade upp mig på en tid hos honom då vi ska diskutera fortsatt sjukskrivning.
Så nu sitter jag här hemma, framför mitt och Patriks underbara skrivbord och väntar. Väntar på att dagarna ska gå, på att känslorna ska förändras. På att det ska bli måndag så att jag får veta hur lång tid läkaren tror att sjukskrivningen kommer att röra sig om.
Jag var där en gång till, hos psykologen. Vi pratade ännu mer och den här gången avslutade hon med att boka upp mig på en ny tid hos henne, och att berätta att hon skulle se om jag kunde få en tid hos en kille som jobbade med mindfulness och stresshantering. Vi bestämde också att vi skulle diskutera vidare kring en fortsatt behandling hos en PTSD-specialist.
Jag har bara ett krav på mig utifrån just nu och det är att bli frisk, att må bättre. Att bli av med ångestsymptomen och undvika att de kommer tillbaka. Det här gör man genom att vila, undvika stressiga situationer och att umgås med nära och kära.
Mörkret har lagt sig över husen. Nu ska jag tända ljus och göra i ordning en kanna te. Jag ville bara att ni skulle veta…
Jag gick från jobbet i torsdags utan att veta när jag skulle komma tillbaka. Städade skrivbordet, rensade bland post it-lapparna och mapparna i datorn. Jag förberedde för att den som skulle leka med mitt höj och sänkbara skrivbord tills jag kommer tillbaka inte skulle känna sig alltför mycket som en inkräktare.
Jag visste att jag skulle få sova ut den natten. Att jag inte skulle behöva gå utanför dörren innan dagen därpå klockan tio i elva då jag skulle promenera till vårdcentralen och träffa en psykolog. Jag kom dit och vi pratade. Innan jag gick därifrån berättade hon att hon tror att jag lider av Posttraumatisk stress. Hon pratade med min läkare och bokade upp mig på en tid hos honom då vi ska diskutera fortsatt sjukskrivning.
Så nu sitter jag här hemma, framför mitt och Patriks underbara skrivbord och väntar. Väntar på att dagarna ska gå, på att känslorna ska förändras. På att det ska bli måndag så att jag får veta hur lång tid läkaren tror att sjukskrivningen kommer att röra sig om.
Jag var där en gång till, hos psykologen. Vi pratade ännu mer och den här gången avslutade hon med att boka upp mig på en ny tid hos henne, och att berätta att hon skulle se om jag kunde få en tid hos en kille som jobbade med mindfulness och stresshantering. Vi bestämde också att vi skulle diskutera vidare kring en fortsatt behandling hos en PTSD-specialist.
Jag har bara ett krav på mig utifrån just nu och det är att bli frisk, att må bättre. Att bli av med ångestsymptomen och undvika att de kommer tillbaka. Det här gör man genom att vila, undvika stressiga situationer och att umgås med nära och kära.
Mörkret har lagt sig över husen. Nu ska jag tända ljus och göra i ordning en kanna te. Jag ville bara att ni skulle veta…
Kommentarer
Trackback