Konserverat

Himlen är svart men världen är vacker i mörkret. Det smutsiga vattentornet gömmer sig i det svarta och horisonten är full med vackra ljusprickar trots att himlen saknar sina stjärnor ikväll.

Livet är underligt och ibland måste man anstränga sig för att njuta av det. Min rygg värker om nätterna och jag känner mig vilse i vardagen. Men våren är här och snart brister knoppar på kvistar och grenar ut i blom. Jag har underbara vänner, en fantastisk familj och ett givande arbete. Jag har en glad rosa kalender och imorgon ska jag tvätta mina kläder rena.

I förrgår var min bror och hans tjej här och lämnade tillbaka min synt. Jag har saknat den och idag försökte vi ta igen lite tid, synten och jag. Jag sjunger ganska fint när jag vill men mina fingrar gör inte som jag säger... Jag ska försöka ändra på det.

Jag har funderat på vem jag skriver den här bloggen för. Mest för mig själv tror jag, men jag blir ju glad när någon läser den. Jag funderar också ständigt över vad jag ska skriva, hur mycket jag ska skriva och hur privat jag får bli.
Jag kan häva ur mig nån rad om mitt förhållande ibland, men jag vill inte hänga ut Patrik.
Jag kan skriva om min hälsa (där går det att få ihop en bok om dagen) men hur roligt är det att läsa om?
Nej, det kommer nog aldrig att bli något tema i den här bloggen. Den kommer nog aldrig heller att ha särskilt många läsare. Kanske är det så det ska vara. En blogg för mig och för den av mina vänner som blir nyfiken på vad som rör sig i mitt huvud...

Man ska akta sig för att ha för höga förväntningar på folk. Det finns ingen som är perfekt och på jorden är det ont om änglar med fläckfria vingar. Men de är änglar ändå.