Konserverat

Jag funderar över den tidsoptimism som härskat i mitt liv under de varma sommarmånaderna. Jag har ända till precis just NU inbillat mig att jag är i fas, men det är ju inte alls sant. Jag har ju faktiskt jättemyckte saker att göra. Saker jag hade kunnat göra för länge sen och då hunnit klart med i tid utan att känna den här stressen som tynger mig nu.
Som om det var någonting nytt. Nej, det är det inte. Det är precis som vanligt.
Man skulle kunna välja att känna trygghet i det, att jag är mig lik.

Men det blir lätt så under sommaren. Problemen blir mindre, lättare och svävar liksom iväg lite. Oftast gör det ingenting för den svenska sommaren är kort men häromdagen läste jag på löpsedlarna att värmen skulle stanna länge i år...