Borttappade mammor & papper i virrvarr
Nu har det varit dött i den här bloggen ett tag. Det handlar inte om ovilja utan om tidsbrist.
Från och med i morgon bitti är jag fullbokad från tidig morgon till sen kväll ända fram tills nästa söndag då jag enligt planerna har sovmorgon och ledigt. Det är i princip bara roliga saker på schemat, men jag kommer att vara helt slut den 22 november och förmodligen inte vara vaken många timmar den dagen...
Tänk om psykologen jag gick hos förra året hittade hit. Eller någon kurator jag träffat tidigare i livet. Eller specialisten på stresshantering... Jag hade fått ett stort underkänt i betyg av alla som någon gång har försökt att få mig att inse mina begränsningar, för jag är tydligen långt där ifrån.
Den senaste tidens fulla schema sliter på hälsan och jag känner mig aldrig riktigt frisk.
I två dagar har jag legat däckad i soffan och knappt orka resa mig upp. Jag har ritat "små brokiga" figurer, läst bloggar och tittat på dålig tv.
-Det låter väl bra, tycker ni.
-Nyttigt för dig att inte göra någonting vettigt för en gångs skull.
Ja, kanske det. Men det ser ut som skit här hemma och att sitta i en stökig lägenhet och titta ut på en grå, eller större delen av dygnet en svart, himmel gör mig inte lugn.
Jag har sovit mycket, men drömt desto mer. Jag har gått vilse i kommunhuset och träffat mamma som tappade sitt körkort som jag hittade. Jag ville ge henne det tillbaka men vissta inte vart hon vart hon tog vägen. Jag har sorterat papper som bara blåste omkring i ett ända virrvarr, letat efter föräldrar som tappat bort sina barn, gjort storkok, tappat bort kalendern, blivit blöt om fötterna, varit otrogen trots att jag egentligen inte hade någon lust att vara det, blivit utskälld av "den andre"... Det spelar ingen roll hur mycket man sover när man måste reda ut alla de här problemen innan man vaknar.
Jag har inte grattat min pappa på fars dag trots att det är en vecka sedan nu. Och varken han eller min brorsa har fått någon födelsedagspresent i år. Det är förmodligen fler som har presenter innestående hos mig så det blir att lägga mycket tankekraft på årets julklappar. Och mycket tid på att gengälda alla "Nej, tyvärr men jag kan inte ses nu heller. Vi får ta det snart!".
Det är mycket nu, men det blir lugnare snart. Det blir bättre.
Från och med i morgon bitti är jag fullbokad från tidig morgon till sen kväll ända fram tills nästa söndag då jag enligt planerna har sovmorgon och ledigt. Det är i princip bara roliga saker på schemat, men jag kommer att vara helt slut den 22 november och förmodligen inte vara vaken många timmar den dagen...
Tänk om psykologen jag gick hos förra året hittade hit. Eller någon kurator jag träffat tidigare i livet. Eller specialisten på stresshantering... Jag hade fått ett stort underkänt i betyg av alla som någon gång har försökt att få mig att inse mina begränsningar, för jag är tydligen långt där ifrån.
Den senaste tidens fulla schema sliter på hälsan och jag känner mig aldrig riktigt frisk.
I två dagar har jag legat däckad i soffan och knappt orka resa mig upp. Jag har ritat "små brokiga" figurer, läst bloggar och tittat på dålig tv.
-Det låter väl bra, tycker ni.
-Nyttigt för dig att inte göra någonting vettigt för en gångs skull.
Ja, kanske det. Men det ser ut som skit här hemma och att sitta i en stökig lägenhet och titta ut på en grå, eller större delen av dygnet en svart, himmel gör mig inte lugn.
Jag har sovit mycket, men drömt desto mer. Jag har gått vilse i kommunhuset och träffat mamma som tappade sitt körkort som jag hittade. Jag ville ge henne det tillbaka men vissta inte vart hon vart hon tog vägen. Jag har sorterat papper som bara blåste omkring i ett ända virrvarr, letat efter föräldrar som tappat bort sina barn, gjort storkok, tappat bort kalendern, blivit blöt om fötterna, varit otrogen trots att jag egentligen inte hade någon lust att vara det, blivit utskälld av "den andre"... Det spelar ingen roll hur mycket man sover när man måste reda ut alla de här problemen innan man vaknar.
Jag har inte grattat min pappa på fars dag trots att det är en vecka sedan nu. Och varken han eller min brorsa har fått någon födelsedagspresent i år. Det är förmodligen fler som har presenter innestående hos mig så det blir att lägga mycket tankekraft på årets julklappar. Och mycket tid på att gengälda alla "Nej, tyvärr men jag kan inte ses nu heller. Vi får ta det snart!".
Det är mycket nu, men det blir lugnare snart. Det blir bättre.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Lilla, stora gumman!
Mammor tycker inte om att läsa sånt här... Det är i alla fall tur att du är medveten om att du gör fel och varför du mår som du gör. Man måste bara försöka göra något åt det...
Tur att du har "sällis" som tar hand om dig. Hälsa honom från mig. Jag är lika glad som du för att han finns!
Kramis
Mamma
Trackback