Konserverat

Jag skrev från hjärtat, jag skrev när jag var i tanken. Nu skriver jag efter att ha tänkt klart och det är därför det inte blir lika vackert längre. Man ska skriva i nuet.




"Tisdagen den 22:e mars 05- Och ditt leende... [10:51]

Och ditt leende är som fastklistrat på min näthinna, ditt skratt skär som knivar i mig. Om jag bara kunde röra vid dig..."



"Måndagen den 7:e mars 05- Men, förlåt... [16:19]

Mjuka vindar kittlar snön i den hårda kylan. Solen som filtreras i molnen bländar mig. Mina ögon. De känns inte riktigt som de borde, inte riktigt som att de...finns.

Febern flåsar mig i nacken och jag kan inte stanna en sekund, kan inte låta den hinna ikapp mig. Jag kan inte åka hem härfirån, för då kan jag inte åka dit ikväll. Inte träffa honom. Bara två veckor sen, men..
Jag har saknat honom.

Igår åkte jag in till stan. Han drack kaffe, två koppar. Jag drack chai.
Han beundrade mina fingrar som lekte med te-silen, inte kunde vara stilla.
Mjukt, nästan ljudlöst trummande på bordskanten, dansande runt koppen.
Han beundrade mina ögon, ständigt vandrande. Leende, frånvarande, sorgsna, intensiva.

Jag vet att han vill träffa mig igen, och visst kan jag träffa honom.
Jag vet att han vill komma närmre, och visst vill jag komma nära.
Men, förlåt...

Det är inte du som varndrar i mina tankar, även om jag drömde om dig inatt.
Det är inte du, som är han, som är den.
Inte du."



"Måndagen den 22:e november - Lättare än en fjäder [12:12]

Och hon är lättare än en fjäder och hennes puls säger att hon är död. Men det är hon inte. Hon sitter där i sängen och ser ut på alla vackra snöflingor som faller över stockholm...
Jag sitter där på sängkanten och pratar om vanliga saker, hon pratar om vanliga saker, men det är inte vanligt.
Allt är så ovanligt och fel, men vi pratar vanligt..."