Konserverat

Igår kväll fick jag för mig att jag kanske skulle åka in till Strand ikväll. Nina Ramsby som jag hade turen att lära känna för ett par år sedan spelar där ikväll och någon frågade mig om jag ville hänga med dit.

När jag bestämt mig för att åka dit blev jag alldeles nervös. Plötsligt kände jag mig som en 35-åring som varit mammaledig i hundra år och inte varit "ute i svängen" på lika länge.
Vad har man på sig nu för tiden? Jag kommer ju frysa jättemycket, kan man ha stickat när man "går ut och dansar"?

Sedan började jag fundera på vad som har hänt med mig. Varför kände jag så? Det är väl inte som att jag aldrig går ut längre, det gör jag ju. Eller?

Sanningen är den att visst går jag ut och dricker vin med jämna mellanrum, på ställen med inte för hög musik där man kan prata och får vinet serverat i fina glas. Men när var jag senast ute och festade utan Patrik? För någonstans var det ju det som kändes mest läskigt. Att åka dit och därifrån ensam.
Det är konstigt för dansar gör jag ju så fort tillfälle dyker upp, speciellt om jag druckit vin. Och innan jag blev tillsammans med Patrik behövde jag ju inte känna någon alls. Jag gick ut fler kvällar än jag var hemma och ingen behövde berätta för mig om vart man skulle vara när.
Första året tror jag inte att jag var särskilt intresserade av att gå ut och festa, för för mig var en sån stor del av hela grejen flirtandet och jag varken behövde eller kunde ragga. Men sen har jag kommit på att det handlar om så mycket mer än att ragga, och ändå...

Jag är långt ifrån impulsiv numera (om det inte handlar om att ta en fika när jag ändå är inne i stan). Förut kunde jag vara ute till stängning och hålla i möte vid åtta. Jag gick upp i hyffsad tid, satte igång med allt som skulle hinnas med, åt frukt och efter lunch var det bra. Visst var man trött, men inte alls på samma sätt som nu.

Nu blir jag bakis efter två glas vin (trots en massa vätskeersättning och mängder av vatten), sover till två, beställer pizza och gör allt jag kan för att slippa röra mig överhuvudtaget.

När blev jag tråkig?





Förresten så kom jag aldrig iväg. Efter mycket om och men blev det lättast att stanna hemma och vi ska ju ändå ut i morgon kväll, jag och Patrik. Och så ska vi vara barnvakt imorn och det blir mindre jobbigt om man är pigg... Här har ni svaret på varför jag inte skulle se det som något hinder att få barn tidigt. Jag har ju redan slutat med allt det där som man "måste sluta med" när man får barn.