Konserverat

Idag skulle jag skriva om hur det är att vara barnvakt åt världens sötaste 2,5-åring. Sedan skulle jag skriva ett inlägg om en sjuktbra releasefest och till båda inläggen fanns bilder redo.

Men sedan hände det som inte får hända.



Pappa ringde mig och jag förstod att något inte stod rätt till redan när jag såg namnet i displayen på mobilen. Han frågade vad jag gjorde, hur jag hade haft det igår och plötsligt säger han
- Bille är död.
Och jag hör att han gråter. Jag hör vad han säger, men förstår inte riktigt. Pappa försöker sansa sig och berättar att han tänkte ringa tidigare, men...

Bille är pappas morbror. Han är min farmors bror, Göstas son. Han är pappa, morfar och alldeles för ung för att dö.

Farmor ringde pappa klockan 5 i morse förstod jag. Sedan pratade pappa om Simon, att han trodde att det var något som hade hänt med Simon, men jag förstod aldrig varför han trott det.
- Han blev påkörd av en bil och den bara stack. Han fick 50 liter blod... Hur kan man sticka?
Pappa pratar osammanhängande. Han hade gått igenom samtalet i huvudet flera gånger innan han ringde mig, det förstod jag. Så mycket att säga, men hur berättar man något sånt här..?
Bille blev påkörd av en bil och han är död.
- När då?
- Igår kväll. Han hade varit hos Gösta och skulle till Malin. Hon väntade på honom men så kom han aldrig. Någon hade hittat honom en bit ifrån Gösta, hans ben var krossade. De körde honom med helikopter till Karolinska. De jobbade med honom i flera timmar men...
Sedan hör jag Noel komma in i rummet. Han undrar varför pappa ligger i Sannas säng och pratar glatt om hur de målat väggarna där inne. En lite solstråle på 2,5 år. Då kom tårarna. Då förstod jag.
Pappa och jag gråter om varanadra. Vi pratar om Bille, om hans barn, om hans pappa, om hans syskon. Om hur det blir nu. Vi gråter och pratar om hur vi går och klagar över kylan och mörkret, över ont i ryggen eller för mycket att göra. Men vi lever. Vi pratar om hur snabbt det kan ta slut.

Jag gråter. Hela dagen har jag gråtit och det är så konstigt. Bille var min pappas morbror. Vi sågs inte ofta. Men jag är så otroligt ledsen. Jag tänker mycket på pappa. Jag är så ledsen för farmors skull och jag är orolig för Gösta.

En levnadsglad, stor, fräknig man var han. Han spelade gitarr och sjöng högt. Cornelis. Bibbis visa. När han lånade min gitarr på en släktträff repade han sönder den med ett alldeles för hårt plektrum. Personliga Person. Reporna såg jag efteråt och jag blev så arg. Nu gör de mig ingenting.

Farmor ska åka hem till Gösta i morgon om hon orkar, se till att han äter något. Jag måste hälsa på henne.
- Jag vill dö innan mina barn, har Gösta sagt.

Hur kan man köra över en människa och bara åka? Efter middagstid en lördagkväll. I snön.



Vi pratar alldeles för sällan om döden. Men döden är en del av livet och vi borde prata mer om det. Kanske hade det varit lättare då...