Konserverat

Jag har gått omkring och längtat efter att få vara för mig själv en stund i flera dagar nu. Idag har jag varit ensam hela dagen och när P vid fem ringde och berättade att han skulle in till stan och ta "en" öl med pluggfolket blev jag alldeles förstörd. Jag hade verkligen sett fram emot att han skulle komma hem, tänkte baka lyxmuffins och hade klätt upp mig efter att ha jobbat hemma i myskläder hela dagen. Efter beskedet om att jag skulle bli ensam för kvällen gick jag igenom följande process:



1. Besvikelse
All lust och ork bara rann av mig. Jag försökte självklart dölja det här i telefon, men när jag lagt på luren började jag grina som en 5-åring som inte fått som hon ville.

2. Ilska
Jag torkade tårarna och svor högt. Effekten av att höra mig själv blev att jag blev ännu argare.  Martyren i mig smidde onda planer om hur jag skulle bete mig när P väl kommer hem ikväll.

3. Skuld
Ilskan rann av mig och jag insåg att jag inte hade något alls att vara arg för. Varför skulle jag vara arg?
Hade vi bestämt att vi skulle vara hemma tillsammans ikväll? Nej.
Hade jag sagt till honom vilka förväntningar jag hade? Nej.
Skulle kvällen ha blivit annorlunda än igår när vi satt i soffan hela kvällen med varsin dator och dålig tv? Antagligen inte.
Skulle jag ha åkt med mina pluggkompisar och tagit en öl om jag varit i hans sits? Ja.

4. Vett
När jag insåg att varken besvikelse, ilska eller skuld skulle göra kvällen särskilt rolig tänkte jag om. Tog fram platttången prövade en ny frisyr, tände en massa ljus, dukade upp med nybakt bröd och chai...
Sedan har jag gjort saker jag velat göra andra kvällar men inte tagit mig för. Spelat lite gitarr och fixat med lite bilder. Kvällen blev bra och ska väl förhoppningsvis fortsätta så i några timmar till!




Konstigt att man kan längta efter någon så mycket...